Ända sedan jag var liten...

Ända sedan jag var liten har jag känt att det finns fenomen runt omkring oss. Energier som vi knappt ser eller uppfattar med våra vanliga sinnen.

För mig dyker det oftast upp mitt i vardagen när jag är upptagen med något helt annat. Jag är ganska mörkrädd. Men de flesta gånger när jag har upplevt saker så har jag inte blivit rädd. Det har känts helt naturligt. Det är så märkligt.

Vid ett besök hos en kompis i Dalarna skulle jag få sova i ett litet rum på andra våningen i hennes lilla stuga, som är en av de äldsta i byn.

Jag höll på att bädda sängen med lakan som jag hade haft med mig. Plötsligt tycker jag att jag hör låg spelmansmusik bakom mig, så jag vänder mig om för att titta var det kommer ifrån. 

Mitt emot sängen står en gammal kökssoffa mot väggen och på den soffan ser jag en liten gumma som sitter med händerna vilande i knät. Hon tittar på mig precis som om hon undrar vem jag är och vad jag gör där. Jag känner mig helt lugn och tittar tillbaka. Jag upplever henne som väldigt snäll. Hon har gammaldags kläder, klänning, förkläde och huckle på huvudet. 

Efter bara någon minut så är hon borta. Det finns ingenting kvar där hon satt. Jag springer nerför trappan till min kompis som är i köket och berättar för henne vad jag sett. Hon blir jätterädd. Jag får inte prata om det där mer. Då kan hon inte bo här, säger hon. Jag säger att den gamla gumman bara utstrålade nyfikenhet och snällhet.

Efter det sover jag flera nätter i det lilla rummet, men hon dyker inte upp igen. Det känns som om hon har accepterat mig och att jag får sova där i ”hennes rum”.  Jag tror att stugan hade varit hennes hem från början.

Jag tror på själavandring och att vi återkommer till jordelivet för att vår själ ska utvecklas. Det finns en speciell plats på en ö i Medelhavet där jag ”vet” att jag har levt tidigare. Jag hade en märklig upplevelse där en gång.

Jag har ofta funderat över vad som händer i kroppen, själen, när vi går ner i djup sömn. Jag har en dröm som har återkommit i flera år. Ibland drömmer jag den varje natt en vecka i streck. Sen kan det gå ett tag och så återkommer den.

När jag lyssnade på Spökpoddens intervju med Rita Borenstein blev det en riktig aha-upplevelse. Om jag vågar ska jag verkligen göra en regression under hypnos och se om den här drömmen kan vara ett minne från ett tidigare liv. 

I drömmen befinner jag mig i en liten stad. Om man tittar på byggnaderna  i den här staden så ser de ut ungefär som de hus man har sett på turistbilder från t ex södra Tyskland. 

Jag har aldrig varit där, men det känns så otroligt bekant. Jag skulle kunna beskriva precis hur gatorna går och husen och träden runt omkring.

 I drömmen vandrar jag omkring på de här gatorna. Det är väldigt kuperat och det är bara jag där. Jag möter inga andra människor. Jag går och går. Jag har nämligen blivit av med allt jag äger. Det känns som om jag har tappat min identitet.  Jag har inte panik, men jag känner mig förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag är på väg. Det rinner en flod genom staden. Den slingrar sig sakta fram nere mellan kullarna. Det är väldigt lummigt där nere vid floden. Husen som jag går förbi är färgglada och små och byggda av trä. Inga höghus eller moderna byggnader. Gatorna slingrar sig precis som floden nedanför. Jag går backe upp och backe ner. Förbi alla små hus. Det är väldigt tyst. Bara den varma vinden som fläktar lite. 

Det slutar med att jag viker av från vägen och går ner genom den täta lövskogen till floden. Det är otroligt grönt. Jättevackert.

Det är vid det tillfället som jag alltid vaknar. Väldigt märkligt.  Drömmen slutar likadant varje gång. Vad gjorde jag sen?  Hoppade jag i vattnet? Försvann jag ner i floden?

Till saken hör att jag, i det här livet, är otroligt rädd att hamna under vatten. Brukar bli halvt retad för det. Jag har aldrig varit med om att bli knuffad eller nedtryckt under vattnet, vad jag vet? Men så fort någon kommer nära när vi badar på djupt vatten så börjar jag trampa vatten och säger kom inte närmare, jag kommer att sjunka.  Alla frågar varför, men jag kan inte svara på det. Barnen brukar skoja och säga, mamma var nog med på Titanic i sitt förra liv. 

Finns det kanske en förklaring för den här rädslan som ligger gömd som ett ”cellminne?” från ett tidigare liv.

Kan den här drömmen vara ett minne från ett tidigare liv?? 

Eller är det så att själen kan förflytta sig när vi sover? Finns det parallella dimensioner. Ibland när man sover kan man ju rycka till enormt och vakna. Det känns som om man ”dunsar ner” i sin kropp. Som om kroppen, hjärnan, har blivit väckt av något, men att själen inte har hunnit dit. Att den har varit någon annanstans.

Jag tror att vi, på andra sidan, tillhör en grupp av själar, som kanske har kommit ungefär lika långt i vår utveckling. Ibland stöter man ihop med dem i detta livet. Vissa människor som man träffar för första gången kan ju kännas så otroligt bekanta. Allt klickar direkt. Energin stämmer. Och det brukar vara så att båda upplever samma sak. Ibland säger man ju faktiskt att det känns som om vi har känt varandra hela livet?? 

 Vissa blir ens vänner för livet, andra blir bekanta under en kortare tid. Kanske för att vi behöver varandra just då, för vår utveckling. Efteråt tänker man, varför höll jag ihop så länge med den där personen?? Det var ju urjobbigt. Svaret är antagligen att båda hade något att lära sig av den andra. Det ingick i själens ”plan”. Man utvecklas inte genom att bara träffa personer som liknar en själv.

Jag tror att alla själar har en ”livsplan”. Men, man har en fri vilja. Man föds om och om igen. Det finns inga ”måsten”. Man väljer sin väg, men får nya chanser att utvecklas.

Ibland tror jag att man kan möta själsfränder från sin ”grupp”. Ibland passerar de bara som hastigast  förbi. 

Jag var med om ett sånt möte. Inget märkvärdigt. Jag gick över ett torg inne i Stockholm. Halvvägs möter jag en man. Vi passerade varandra. Det var något så otroligt bekant med honom, men jag kände inte igen honom. Det är jag helt säker på. Det var något annat som jag kände igen. En bekant ”energi” eller något liknande?

Jag tänkte, att jag går en bit till, fram till gatan som går förbi torget, sen ska jag vända mig om och titta. Jag gick kanske 20 meter. Det lustiga är att mannen hade gjort exakt likadant. Han hade gått fram till gatan som passerade på andra sidan torget och vänder sig i exakt samma ögonblick som jag. Våra blickar möttes och sen vände vi oss bara om och gick vidare och fortsatte våra liv. Jag fick lite ståpäls för det var som om ett ”gammalt minne” triggades igång i vårt möte. Ingen av oss verkade heller ha något behov av att vända om. Det var bara som om vi båda konstaterande, jaha, där var ”du”. Din själ känner jag igen. 

Det hade ingenting att göra med hans yttre. Det här var något helt annat, det var något så bekant i hans energi, aura? Vem vet? Spännande i alla fall. Många skulle säkert säga att det var en ren tillfällighet. Men så kändes det inte. Det var ett speciellt möte. Varför skulle jag annars, fortfarande, efter drygt 25 år minnas det, om det inte var så att något kändes väldigt, väldigt annorlunda? 

/Katrine

1 kommentar - Ända sedan jag var liten...

Lämna ett svar